I söndags hade vi ju kalas för minstingen som fyllde 18, jätte trevligt.
På kvällen ösregnar det och våran katt Sällma vill komma in precis som hon brukar göra på kvällarna. Men i söndags kväll var hon inte som hon brukar.
I vanliga fall när hon är pisseblöt kan hon sitta i timmar och slicka sig torr,
men inte nu.
Hon bara lägger sig i sonens säng och kryper ihop. Inte som en boll utan rakt liksom (lite svårt o förklara). Då får jag se att hon andas jätte knepigt, bröstkorgen pressas ut och magen sjunker liksom in. Så här håller hon på hela kvällen och vi tänker att hon kanske har ätit nåt knepigt som hon kämpar med, och kanske behöver kräkas upp, så vi går och lägger oss.
Dagen efter går jag till jobbet och mannen jobbar hemma.
När jag kommer hem säger mannen att han försökt ge henne mat och vatten,
men att hon inget velat ha.
Ok hon är inte stor i maten men nåt brukar hon i alla fall få i sig.
Så hon har alltså legat så hela natten och hela dagen och har inte velat gå ut.
Nu blir jag riktigt orolig och ringer veterinären som tycker jag ska komma in med henne omgående! Sagt och gjort jag åker in och det första veterinären säger är att hon lider ordentligt. Kan vara så att hon blivit tatchad av en bil kanske,
men det kunde också vara en tumör på lungorna som växt sig större och större och som till slut gjort att hon inte kan andas normalt, tydligen inte helt ovanligt bland katter.
Hon blir undersökt men veterinären kommer fram till att hon borde få somna in,
men att beslutet är mitt. Jag har aldrig haft en försäkring på henne och hon är en vanlig bondkatt som nu blivit 13 år.
Men vem är jag att bestämma över över någon annans liv liksom!
Någonstans djupt där inne visste jag redan det här, så beslutet var fruktansvärt jobbigt och ta men det var det enda rätta.
Så i måndags kväll vid niotiden fick min lilla goa Sällma somna in.
Hon blev 13 år och fick leva ett underbart kattliv utan en enda sjukdom.
Hon fick bo hos en familj där hon var mer än älskad, en kull med ungar hann hon också få va med om att få. Många fåglar och möss blev det genom åren.
Hon levde sitt liv med skogen precis utanför husknuten. Ett bra kattliv helt enkelt!
Vi saknar henne så.
Lååååång varm kram!!
SvaraRaderaOh, vad ledsen jag blir när jag läser det.
SvaraRaderaDjuren är så älskvärda - som vår allra bästa vän!
Det är sorgligt, men antagligen det bästa för lilla kissen.
Många styrkekramar - minns de glada stunderna och gråt en skvätt, det är okej (vi djurvänner vet vad ett djur kan betyda!)
Så fin hon var! Kan inte ens ta in tanken att min snucke skulle...men skönt att hon inte behövde lida så länge. Jättekram/L8
SvaraRaderaSå ledsamt! Det är jättesvårt att ta ett sånt beslut, även om man vet att dom haft ett fint liv och är sjuka. 13 år för en utekatt är ju ändå ett långt liv.
SvaraRaderaRIP Sällma!
Styrkekramar från oss ♥♥♥
Ett värdigt slut på ett fint liv.
SvaraRaderaKram
Åh det skär i hjärtat att läsa om er kisse..... Många kramar
SvaraRaderaÅh fy, jag blir lipfärdig. Det är verkligen ett svårt beslut men man kan inte vara egoistisk. Jag stortjöt när jag avlivade min sista hund, men hon hade juvercancer och det gick inte att göra något ... men man vill så gärna låta dem leva i allafall. Men för vems skull?
SvaraRaderaVarma tröstekramar
Åhhh, stackars dig! Jag vet precis hur det känns, jag fick ju ta precis samma beslut för min hund i förrgår men hon var bara 5 år. Det är så fruktansvärt hemskt! Man vill ju ha de där djuren hos sig för evigt.
SvaraRaderaKram
Usch era stackare (familjen)! Vet hur det känns, och det blir ju en familjemedlem.. :/ Massa kramar! <3
SvaraRaderaÅh - hon ser ut som min första katt - Billy. Också han en bondkatt (men antagligen lite Russian Blue nån'stans bak i generna) - han blev 16 år och gick också bort knall och fall på 2-3 dagar av ålder (och andningsproblem var del av symptomen)
SvaraRadera*kram*