6 maj 2011

Det var en gång en liten mamma..

som väldigt snällt gick upp på morgonen och gjorde frukost till sin lille son.

Kvällen innan hade hon hlälpt honom packa väskan eftersom han skulle ut i den stora världen med sin Kammar-kör.
En resa till Berlin i 5 dagar stod på sonens schema.

Den lilla lilla mamman sa till sin son:
-Kan jag inte få följa med?
-Nej, lilla mamma, sa sonen. Jag ska stå på egna ben nu, och jag kommer klara mig så bra så!
Du får stanna hemma och hålla lilla pappa sällskap i stället.

Så den lilla mamman fick snällt vinka farväl till sin son.

-Vi ses på onsdag!

7 kommentarer:

  1. Spännande för honom, jobbigt för dig ;) Hur gammal är han?

    SvaraRadera
  2. Seperationsångest är inget jag längtar efter, suck:/
    Trevlig Helg.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Då har Du väl inga naglar kvar på onsdag, antar jag?
    Så roligt för honom att få åka på resa. Utan mamma. *fniss*
    Hur är det med Atlas? Hoppas att han är pigg och kry nu.
    Ha en trevlig helg!

    SvaraRadera
  4. Jaaa men vem ska göra frukost då?

    SvaraRadera
  5. Jamen då kan ju min man ta hand om honom, han är också i Berlin;)

    Skämt åtsido, lite jobbigt när man inser att de kan stå på egna ben!

    SvaraRadera
  6. Kan förstå hur det känns, visst är de bara så små, alltid? ;)
    sv: tack för din kommentar, ja, det är jag som målar de.

    SvaraRadera
  7. Hahhaa, känns igen men det är en härlig känsla när man äntligen kan släppa taget o lita på dem. Men släppa helt o hållet....det kommer jag aldrig att göra.

    SvaraRadera